marcus delacruz

De som arbetar är rädda att förlora jobbet, De som inte arbetar är rädda att de aldrig ska få något jobb.
Den som inte är rädd för att svälta ihjäl är rädd för att äta. Bilisterna vågar inte gå och fotgängarna är rädda att bli överkörda.
Demokratin vågar inte minnas och språket vågar inte tala.
Civila är rädda för militärer, militärer bekymrar sig över vapenbrist, vapnen bekymrar sig över att det krigas för lite.
Vi lever i en tid av rädsla.
Kvinnors rädsla för våldsammma män och mäns rädsla för orädda kvinnor.
Rädsla för tjuvar, rädsla för polisen.
Rädsla för dörrar utan lås, för tid utan klockor, för barn utan teve, rädsla för nätter utan sömnpiller och rädsla för dagar utan uppvakningspiller.
Rädsla för folk, rädsla för ensamhet, rädsla för det som varit och för det som ska komma, rädsla för att dö, rädsla fär att leva.

När ska vi sträva efter att verkligen få börja leva?